Anne-Marie Lindgren: Det brister i konsekvensanalyserna

asylansokan
Underlaget för Migrationsverkets bedömning om säkerhetsläget i Afghanistan – många av dem gjorda på internationell nivå – tyder inte på att det verkligen är farligt, skriver Anne-Marie Lindgren. Foto: Tomislav Stjepic

Handlingar med goda intentioner får inte alltid goda konsekvenser. Och handlingar, som ur ett enskilt perspektiv är önskvärda, får inte med nödvändighet önskvärda konsekvenser för samhället. Åtminstone inte när de överstigit en viss nivå.

Skillnaden mellan en handlings syfte och en handlings konsekvenser, och de målkonflikter den skapar, har länge intresserat filosofin. Däremot tas målkonflikter sällan upp i politisk debatt.

Vilket är märkligt med tanke på att de faktiskt är så vanliga. Det går, till exempel, inte att förena socialdemokratisk välfärdspolitik med moderat skattepolitik. Men moderaterna låtsas det, envist. Och socialdemokraterna nöjer sig med att säga att den sociala välfärden inte tål nya skattesänkningar.

”Det går, till exempel, inte att förena socialdemokratisk välfärdspolitik med moderat skattepolitik.”

Att det krävs höjda skatter för att dels reparera dagens brister, dels finansiera de nya åtaganden som väntar, vill ingen erkänna.

Det är kanske naturligt att politiken inte vill erkänna målkonflikter. Politikens uppgift är ju att lösa problem, och att erkänna att ett mål faktiskt kräver att man åtminstone delvis släpper ett annat tar emot.

Men den här förnekelsen verkar ha ökat. Eller handlar det om minskad förmåga att göra just konsekvensanalyser?

Vinstdrivande företag släpptes in i välfärdssektorn utan någon som helst analys av hur det skulle påverka verksamheter som per definition inte ska styras av vinstkrav. Stora skattesänkningar gjordes i den fromma förhoppningen att de skulle betala sig själva genom ökad sysselsättning. Och reglerna för flyktingmottagande liberaliserades utan någon analys av hur det skulle påverka antalet asylsökande.

Nu sliter vi med konsekvenserna av en politik som allt fler skyndar sig att ta avstånd från.

De lätt panikslagna korrigeringarna var inte heller alltid så genomtänkta. Jag begriper inte det kloka med ettåriga uppehållstillstånd; sannolikheten för att skyddsskälen skulle ha förändrats på så kort tid är låg (av 4 431 prövade i oktober hade 4 424 bifallits), förlängningsansökningarna skapar bara onödigt jobb, och integrationen försvåras.

Det är kravet på konsekvens som får mig att, alltjämt, tycka att vi inte bara kan stoppa utvisningarna till Afghanistan, eller ge amnesti åt ensamkommande minderåriga, oavsett deras faktiska asylskäl.

”Stoppar vi utvisningarna enbart för ensamkommande är det detsamma som att alla ensamkommande från Afghanistan i fortsättningen också ska få stanna.”

Stoppar vi utvisningarna med hänvisningen till säkerhetsläget är det detsamma som att alla som i fortsättningen kommer från Afghanistan ska få stanna. För säkerhetsläget är ju lika farligt för dem. Stoppar vi utvisningarna enbart för ensamkommande är det detsamma som att alla ensamkommande från Afghanistan i fortsättningen också ska få stanna.

Det kan (och ska) vi naturligtvis besluta – om säkerhetsläget, överallt och för alla, verkligen är farligt. Men underlaget för Migrationsverkets bedömning i det avseendet – många av dem gjorda på internationell nivå – tyder faktiskt inte på det.

Om alla från Afghanistan i praktiken får stanna kommer antalet asylsökande därifrån givetvis att öka. Vilket självklart är motiverat om läget överallt är så svårt att det ger alla asylskäl. Men då ska vi ta ett medvetet beslut om det. Inte få nya flyktingströmmar som följd av helt andra beslut.

Väntetiderna har varit långa, ja. Men det beror bara till en del på att det första beslutet tagit tid. Såvitt jag förstår överklagas i dag nästan alla avslag från Migrationsverket, ofta med nya utredningar under processens gång.

Denna rätt till överprövning är självklar. Men lika självklart tar den tid. Och blir det inte litet konstigt om det ska bli argumentet för att ett slutligt avslag inte ska få spela någon roll?

Migrationsöverenskommelsen 2015 tog i stort sett bort möjligheten att ge uppehållstillstånd i särskilt ömmande fall. Jag tror att det var olyckligt; det finns fall där behovet av skydd är starkt, även när de formella kraven inte är uppfyllda.

Men det handlar om hänsyn till individuella omständigheter. Gruppvisa undantag är något annat. De öppnar för svåra gränsdragningar och krav från andra grupper i egentligen likartad situation.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning