Anne-Marie Lindgren: Tecken på ett nytt ekonomiskt-politiskt tänkande

Den moderata EU-parlamentarikern Christofer Fjellner kommenterar utstationerad arbetskraft på sitt konto på Twitter och länkar till hans och Gunnar Hökmarks gemensamma debattartikel i GP.

”Historiens dom kommer att bli hård”. Säger Christofer Fjellner, moderat EU-parlamentariker, surt om den nya överenskommelse som innebär att utstationerad arbetskraft, som jobbar i ett annat EU-land än hemlandet, ska avlönas i detta andra lands löneläge.

Lika lön för lika arbete, med andra ord.

Som inte bara är en rättvisefråga mellan löntagare, utan också en sund marknadsekonomisk princip – den säkerställer konkurrens på lika villkor, nämligen.

För om nu tankarna ska stämma att marknadskonkurrens leder till ständiga förbättringar och effektiviseringar i produktionen av varor och tjänster, så måste företagen tävla genom att utveckla bättre teknik, eller bättre sätt att organisera arbetet. Inte genom att betala lägre löner än andra för precis samma arbetsuppgifter.

”Då handlar det inte om teknisk eller organisatorisk utveckling – utan om exploatering av arbetskraft.”

Då handlar det inte om teknisk eller organisatorisk utveckling – utan om exploatering av arbetskraft.

Fast det är förstås en skillnad som moderater ofta har svårt att begripa. Och som många ekonomer förbisett, eller inte velat ta till sig, under de senaste decennierna.

Policyrekommendationerna för ökad tillväxt och mer effektivt fungerande ekonomi alltsedan 1980-talets slut har haft vackra namn som liberaliseringar, flexibilitet och bättre företagsklimat. Men konkret har det handlat om åtgärder som ökat otryggheten i anställningarna framför allt i arbetaryrken.

Trygghetssystemen har skurits ner, delvis för att få bukt med statsskulder och budgetunderskott men lika mycket med argumentet att generösa system – särskilt för arbetslöshetsunderstöd – spädde på arbetslösheten därför att folk lät bli att söka jobb.

Och den fria rörligheten för kapital och arbete inom EU har varit en frihet på företagens och arbetsgivarnas villkor. I många branscher har det betytt mer pressade arbetsvillkor och farligare arbetsmiljöer, varefter utlandsentreprenörer med sina hemländers sämre anställningsvillkor tagit hand om kontrakten.

Det här nya förslaget är dock ett av flera tecken på en begynnande förändring av det ekonomisk-politiska tänkande, som dominerat både inom EU och i enskilda länder sedan 1980-talets slut.

En förändring som innebär att man får lov att ta hänsyn till effekterna inte bara för företagarnas frihet, utan också de anställdas. För det är inte någon glädje med ”bättre företagsklimat” om priset är sämre politiskt och socialt klimat. Och liberaliseringar, som mest verkar leda till att illiberala krafter växer i styrka, är kontraproduktiva och uppenbart feltänkta.

Det kan man se som den samtida historiens dom över de senaste decennierna.

För en central faktor bakom sådant som Brexit och högerpopulismen är upplevelsen hos många arbetande att den egna tryggheten, jobbet och framtiden blivit mer osäker eller direkt hotad.

Den som känner sig hotad vill ha bot mot hotet. Och hotet – ja, det kan tolkas som liberaliseringar, flexibilitet och fri rörlighet. Samt de politiska och ekonomiska eliter, som uppfattas ha drivit en politik som inte brytt sig om effekterna för många grupper i arbetslivet.

”Att Moderaterna ska förmå sig till en liknande omprövning är antagligen att hoppas för mycket, de har för starka kopplingar till näringslivs- och företagsintressen.”

Nu tar allt fler politiker, och allt fler ekonomer, de signalerna på allvar. Det är talande att den franske presidenten, Emanuel Macron, som i sitt ekonomiska tänkande annars ligger nyliberalismen nära, är en stark anhängare av kravet på att värdlandets lönenivåer ska gälla vid utlandsentreprenader – han har sett de farliga politiska effekterna av dagens villkor i sitt eget land.

Det är lika talande att OECD, som kring sekelskiftet var med och lanserade teorin om de skadliga effekterna av generösa arbetslöshetsersättningar i dag varnar för de politiska risker som följer med växande klyftor, förordar mer av fördelningspolitik, och till och med hävdar att stagnerande löneutveckling och fler låglönejobb skadar tillväxten.

Att Moderaterna ska förmå sig till en liknande omprövning är antagligen att hoppas för mycket, de har för starka kopplingar till näringslivs- och företagsintressen.

Men för socialdemokratin ger det möjligheten att våga tänka i nyare och djärvare banor än på många år.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning