Nina Wadensjö: Föräldrars skuld ska ingen behöva bära

20130915-Kungen-och-Drottningen-40år-på-tronen-Foto-Alexis-Daflos-Kungahuset.se
Nina Wadensjö reser sig fortfarande upp någon från kungahuset kliver in i rummet.
Bilden är från Kungen och Drottningen 40 år på tronen. Foto: Alexis Daflos Kungahuset.se

Jodå, jag reser mig upp. Fortfarande. Det hjälper inte att jag blivit äldre och mer orädd, jag är samtidigt mycket mindre principfast än jag var som ung. Så när någon från kungahuset kliver in i rummet (det händer tack och lov väldigt sällan) så reser jag mig upp från stolen.

Hur mycket jag än kämpar emot känner jag tvånget att göra precis som alla andra. Och hur mycket jag än hävdar att monarkin är ett gammalt gissel så respekterar jag de oskrivna regler som gäller. När vi nu har baxat monarkin ända in i ett nytt årtusende, är det helt enkelt bara att ta sig samman och härda ut ett tag till.

Egentligen börjar den här historien redan i somras då jag köpte biljetter till ett uruppförande av ett nyskrivet körverk. Den unga tonsättaren Jacob Mühlrad – en av årets sommarpratare – skulle med verket Kaddish påminna om vikten av att minnas Förintelsen, att fortsätta att vittna om det som hände då. Just i år har det känts särskilt viktigt att ta sig tid att minnas, detta år som präglats av nazistmarscher och obehagliga strömningar både i Sverige och på andra ställen i världen.

”Dagen innan konserten damp ett högtidligt mail ner. Det innehöll information med anledning av kungaparets närvaro under konserten.”

Vi var många som kände ett behov av att minnas och reflektera, föreställningen sålde raskt slut. Dagen innan konserten damp ett högtidligt mail ner. Det innehöll information med anledning av kungaparets närvaro under konserten. Och genast kom känslan över mig, obehaget inför att jag skulle behöva resa mig upp. Att göra det går emot mina principer om alla människors lika värde, vare sig de heter Bernadotte eller inte.

Lördagskvällen infann sig. Det gjorde även en blandad publik bestående av musiker och musikintresserade, engagerade medlemmar i stiftelser mot rasism och antisemitism, några av dem som själva överlevt Förintelsen och även en del barn och barnbarn till överlevande. Förväntan och allvar fyllde salen.

Kungaparet skred in några få minuter innan konserten skulle starta. Och hela publiken reste sig upp, jag också.

Men medan jag funderade över det obekväma i just den situationen skedde något annat som kanske blev kvällens mest bestående minne. Micael Bindefeldt ställde sig på scen (körverket har delvis bekostats genom ett stipendium från hans stiftelse) och tackade drottningen för hennes stora och långvariga engagemang i just dessa frågor.

”Men en sak kan vi väl alla vara överens om – ingen ska någonsin behöva bära sina föräldrars eventuella skuld. Bernadotte eller ej.”

Det var först då jag mindes det stora bråket om fotomontaget där drottningen till synes försöker sopa ett hakkors under mattan, en symbol för hennes pappas medlemskap i nazistpartiet under andra världskriget. Och hur förvånade många blev när bilden anmäldes till först Pressombudsmannen och sedan Pressens Opinionsnämnd av drottningen. (Det ska påpekas att fotografen senare bett om ursäkt.)

Kungafamiljen har fått stå ut med mycket grävande de senaste åren, och det är högst rimligt. Kostnaderna för hovet ska granskas, det handlar om våra skattepengar. Att skriva om eventuell dubbelmoral är också rimligt när någon handlar i motsats med vad de säger sig stå för. Men en sak kan vi väl alla vara överens om – ingen ska någonsin behöva bära sina föräldrars eventuella skuld. Bernadotte eller ej.

Spara

Spara

Spara

Spara

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning