Nina Wadensjö: ”Me too”- kampanj bästa som kunde ske

Utrikesminister Margot Wallström visar stöd för Me too på sin sida på Facebook.

Plötsligt flödade alla sociala medier över av berättelser. Berättelser om kränkningar, övergrepp och våldtäkter.

Det som krävdes för att frågan skulle bli globalt viral var tydligen en rejäl hollywoodskandal och ett samlande namn, ”me too” (jag också), sedan började kvinnor över hela världen träda fram. Antingen med ett enkelt ”me too” – som ”jag har också råkat ut för detta” eller genom personliga vittnesmål om övergrepp. Berättelser om smärta, rädsla och vrede.

Att läsa dem är plågsamt. Varje berättelse är unik trots att de är så oerhört lika varandra. Men än värre är mängden av berättelser. Och att de flesta inte bara drabbats en gång utan många, många gånger.

Min första tanke var att jag själv inte har något att berätta. Ingenting annat än det gamla vanliga – de sliriga gliringarna, de jobbiga blickarna, ropen när man går ensam längs med gatan. Det har mest handlat om att bita ihop. Att glömma. Att vända blad.

Men tänker jag ett steg vidare inser jag att det jag gjort är att hantera, reducera, ignorera och – tyvärr – acceptera det som hänt. Och allt detta hanterande, reducerande, ignorerande och accepterande som jag ägnat mig åt genom åren har tyvärr gjort mig blind för allvaret i frågan.

Statsminister Stefan Löfven kommenterar Me too på Facebook.

Kanske är ”me too”, kampanjen som lett till att så många börjat berätta om sina erfarenheter, det bästa som kunde ske. Att kören av berättelser dras ut i dagsljuset och görs synliga, även för de män som skrämt, hotat, kränkt och skadat.

Och för de unga pojkar som i dag växer upp. Men allra främst för andra kvinnor.

Massaktioner i sociala medier passar inte mig, jag avstår helst. Men jag ska berätta min berättelse här. Den består av det gamla vanliga: blottare och tafsare, alla män som visslat, ropat förslag eller skrikit ”hora” när jag gått förbi. Män som tjatat och tiggt om sex trots att jag inte visat något intresse. Män som inte klarat att ta ett nej utan fortsatt att ringa. Män som kommenterat mitt utseende på ett sätt som gjort att det känts obehagligt i stället för glädjande. Och för att vara lite extra tydlig: man känner direkt när det är på fel sätt, det går inte att förväxla med komplimanger.

”För egentligen har jag ju vetat det sedan tonåren, det som så många kvinnor vet utan att prata om det: tala aldrig med främmande män, le aldrig i onödan, gå bara där det är upplyst och andra kan se och höra dig.”

Men jag ska också berätta historien jag valt att glömma. Att jag faktiskt blev väldigt rädd en gång. Den gången då jag trängdes in mot min egen portdörr och fick slå mig lös. Och att jag inte skrek, att rädslan gjorde mig kall och stum och att min tystnad fick mig att känna mig skamsen och medskyldig. Och att rädslan var det allra värsta eftersom den för första gången fick mig att inse att min lilla kropp gör mig extra sårbar. Och så tankarna efteråt: varför tog jag en risk, jag borde ju ha förstått vad som kunde hända.

För egentligen har jag ju vetat det sedan tonåren, det som så många kvinnor vet utan att prata om det: tala aldrig med främmande män, le aldrig i onödan, gå bara där det är upplyst och andra kan se och höra dig. Och lita inte heller på dem du känner, framför allt inte på dem du är beroende av, varken i skolan, på jobbet eller privat.

Så här kan vi ju inte ha det, eller hur?

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning