Kritik mot L-topp – motiverar SD-stöd med Erlander

Nyheter
Publicerad den 30 september 2017

Förre partisekreteraren Johan Jakobsson öppnar för att Liberalerna regerar med stöd av Sverigedemokraterna. Han hänvisar till att Tage Erlander på sin tid lutade sig mot kommunisterna. Detta trots att Erlander gick i koalition med Bondeförbundet för att isolera SKP.

– Det är ett oriktigt argument, säger Björn von Sydow (S).

Under rubriken ”Därför blev inte Bertil Ohlin statsminister” hävdar Johan Jakobsson i Liberalernas tidning NU att för Erlander var kommunisternas mandat ”avgörande… för att behålla regeringsmakten”.

”Den socialistiska majoriteten undanröjd… Men socialdemokraternas Thage Erlander kunde regera vidare”, skriver Jakobsson, tidigare partisekreterare i Folkpartiet, om valet 1948.

Och ”S blev bara jämnstora med borgarna om de räknade in kommunisternas 5 mandat”, om valet 1952.

Vad Jakobsson inte uttryckligen berättar är att Socialdemokraterna vann valet 1948 och fick fler mandat än de tre borgerliga partierna tillsammans. Och att S i valet 1952 redan hade en koalition med Bondeförbundet. Erlander behövde alltså inte alls ”räkna in kommunisternas mandat” 1952.

Riksdagsledamoten och Erlanderbiografen Björn von Sydow kritiserar historieskrivningen:

– De borgerliga hade inte kunnat få regeringsmakten. Under Erlanders tid hade vårt parti hela tiden majoritet i första kammaren. Gunnar Hedlund (Bondeförbundet) insåg det: Jag går inte in i en borgerlig regering för den kan inte få igenom sin politik.

Egen majoritet i första kammaren och större än de borgerliga i andra kammaren var en långt starkare position än Reinfeldts och Löfvens minoritetsregeringar. Ändå skriver Jakobsson:

”Borde (Erlander) ha ingått en Decemberöverenskommelse och tackat nej till kommunisternas stöd och överlämnat statsministerposten till Ohlin?”

Direkt vilseledande blir det att ta valet 1952 som argument för att alliansen ska luta sig mot SD. Erlander gjorde tvärtom, gick över blockgränsen 1951–1957 för att isolera ett odemokratiskt parti, i tider med en aggressiv granne i öst.

– Erlander syftade hela tiden till att de inte skulle ha något inflytande. Han strävade efter en koalition med Bondeförbundet redan 1948. Han visste att han behövde en starkare ställning i andra kammaren, säger Björn von Sydow.

”Tage återkom ofta till synpunkten att kommunisterna var demokratiskt opålitliga och deras beroende av Sovjetunionen var oroväckande stort”, skriver historikern Dick Harrison i sin nya Erlanderbiografi.

Borgerliga krafter som vill att alliansen ska ta stöd av SD sprider nu Jakobssons artikel.

”Jakobssons krönika beskriver en tid som har många likheter med vår”, skriver Alice Teodorescu, som bygger en hel ledare i GP på Jakobssons artikel.

Moderaternas pressekreterare Niklas Gillström tipsar om artikeln på Twitter,

https://twitter.com/NiklasGillstrom/status/911555083166461958

liksom riksdagsledamoten Lars Beckman (M):

Riksdagsledamoten Hanif Bali (M)  har delat den till sina 55 600 följare. Artikeln har delats av riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) och av SvDs ledarskribent Ivar Arpi till hans 55 800 följare.

Samt så klart av högerbloggaren Rebecka Weidmo Uvell:

Men det är just den försåtliga paketeringen som kritikerna reagerar på.

Vad tycker du om att Erlander används som argument för att alliansen ska regera med stöd av SD?
– Det anser jag är ett oriktigt argument, säger Björn von Sydow (S).
Jan Söderström

Foto: STIG T KARLSSON

 

Johan Jakobsson svarar

Björn von Sydow säger att det är oriktigt att använda Erlander som argument för att bilda regering med stöd av SD-röster. Erlander gjorde ju tvärtom – sökte stöd av Bondeförbundet för att slippa luta sig mot ett odemokratiskt parti.

– Min poäng är att Erlander, liksom Palme, Carlsson och Persson, gjorde rätt som strävade efter inflytande. Vid behov var de alla redo att räkna in kommunisternas röster för att säkra flertal, svarar Jakobsson via sms.

– Partier som inte strävar efter inflytande får svårt att motivera sin existens i riksdagen.

– Idag har några partier flera alternativ för att nå inflytande. De måste förr eller senare välja mellan dessa alternativ, så länge inte något block når egen majoritet.

Men kritiken är inte det utan att det blir vilseledande att ta valet -52 som exempel – Erlander uppvaktade redan -48 Bondeförbundet, för att slippa inflytande av SKP.

Alltså tvärtom diskussionen nu. Erlander räknade inte in kommunisternas mandat utan Bondeförbundets.

– Erlander uppvaktade Bondeförbundet för att ha flera tuvor att hoppa på. Men att han såg sig själv som naturlig regeringsbildare byggde på att han var redo att vid behov räkna in kommunisternas röster, liksom Palme, Carlsson och Persson, svarar Jakobsson.

Koalition är väl ändå mer än ”en tuva att hoppa på”? Ohlin blev inte statsminister 1948 för att S var större än de borgerliga och 1952 på grund av koalitionen.

– Ok. Jag tror att min poäng gått fram: Erlander såg sig själv som naturlig regeringsbildare, för att han var redo att räkna in kommunisterna, liksom senare Palme, Carlsson och Persson. Om jag minns rätt fick borgarna fler röster 48, men S fler mandat. Detta, första kammaren och Bondeförbundet nämner jag också i min krönika.

Jo, men du skriver ”avgörande var kommunisternas mandat”. S hade fler mandat än de borgerliga före och efter koalitionen.

– Ja, jag ville bara påpeka att jag i krönikan nämnde flera omständigheter som bidrog.

Johan Jakobsson är idag pr-konsult och grundare till Nordic Public Affairs.

Läs vidare