Anne-Marie Lindgren: Någon ordning får det vara i argumentationen

I dagarna har Academedia – Sveriges största privata utbildningskoncern med cirka 160 000 elever – köpt en annan av Sveriges privata skolkoncerner, Vindora (cirka 8 000 elever). Störst inom Vindora är Praktiska, med sammanlagt 33 gymnasieskolor på 31 orter. Praktiska har, kan noteras, flera gånger varit i blåsväder efter ordentligt nedgörande kritik från Skolinspektionen.

Academedia har vanan inne vad gäller företagsköp; det är deras fastlagda strategi för att växa. Vid det här laget har de hunnit köpa ett stort antal privata utbildningsbolag, som NTI, Pysslingen, Vittra, Plusgymnasiet, delar av det konkursade John Bauer, Ljud & Bildskolan, Hermods – för att bara nämna några. De senaste åren har bolaget dessutom köpt förskolor i Norge och Tyskland.

Utöver företagsköp tycks man också ägna sig åt det vanliga agerandet bland stora, ekonomiskt starka koncerner som inte är så roade av konkurrenter, nämligen att slå ut dem genom att lägga underbud vid statliga eller kommunala upphandlingar.

 

Och det är alltså verkligheten bakom allt tal om de privata skolbolagens betydelse för valfrihet och konkurrens – en stadigt fortgående koncentration till allt större, allt mer dominerande företag. Koncentrationen syns inte så mycket utåt, eftersom de inkorporerade skolorna får fortsätta under sina gamla inarbetade namn.
Just nu driver man gymnasieskolor under 15 olika namn – med köpet av Vindora tillkommer ytterligare två. Vuxenutbildning drivs med åtta olika namn (varav inget överensstämmer med gymnasieskolornas), Vindora tillför ytterligare ett.
Inom förskola och grundskola nöjer man sig med två namn – Pysslingen och Vittra. Dyker det upp någon lämplig uppköpskandidat blir det förmodligen fler.
Totalt alltså 25 olika namn.
Med samma huvudman.
I argumentationen för (vinstdrivande) privata skolor, antas elevernas valfrihet kräva möjligheten att välja mellan ett stort antal olika huvudmän. Så risken finns att de stadigt fortgående uppköpen får en eller annan kritiker att börja muttra om att konkurrens och valfrihet kan komma på mellanhand, när allt mer hamnar i ett företag.

 

Kanske inser Academedias ledning det.
För i pressmeddelandet om det senaste (knappast det sista…) köpet berättar man att det ju finns olika former för bildning och kunskap, och ”inom koncernen värnar vi dessa olikheter”.
Fast det är förstås ”en enorm styrka att verka inom en gemensam kontext”, och ”även om det är mycket som skiljer” så kan man lära mycket av varandra, och alla har samma ”fokus på kvalitet och utveckling”.
Tja. Visst. Olika skolor kan arbeta efter olika pedagogiska modeller, och erbjuda helt skilda studieprogram även när de drivs av en och samma huvudman. Det är förmodligen de valmöjligheterna som är viktiga för eleverna – inte att de olika möjligheterna erbjuds av samma ägarkonstellation.

 

Men det hjälps ju inte att frågan inställer sig: Om det nu inte är ett dugg farligt för valfriheten med denna ägarkoncentration inom den privata sektorn, och det går alldeles utmärkt att klara både konkurrens och valfrihet inom en och samma (stora) ägarkrets – kan man inte tänka sig att det skulle gå precis lika bra inom ramen för ett rent kommunalt (eller statligt) skolväsende?
Olika pedagogiska upplägg, och olika studieprogram kan väl lika gärna erbjudas av kommunen som av en privat koncern? Om en ”gemensam kontext” är en styrka i en privatägd skolkoncern, varför skulle det inte vara det i en gemensam kommunal (eller statlig) struktur?
Det får faktiskt lov att vara någon ordning och reda i argumentationen.
Antingen går det att hålla tillräckligt med variation, valfrihet och konkurrens inom en och samma ägarform – och då faller en god del av argumentationen för fristående skolor.
Eller också så går det inte.
Och då är inte den stadigt fortgående ägarkoncentrationen inom den privata skolsektorn acceptabel.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning