Björn Fridén: Varför granskar medier inte varandra?

Svenska nyhetsmedier har specialregler. Journalistiska ändamål tillåter alltifrån registerbyggen till intrång i privatlivet som skulle få oss andra medborgare dömda så det sjunger om det. Det är bra att vi har ett sådant system, och tanken med det är att det kan tolereras eftersom journalistiken har en central roll i vårt demokratiska styrelseskick. I grunden handlar det om att vi medborgare vinner på att makten granskas.

När det kommer till just granskningen av makten och hur den sköts, vet den vane läsaren av den här kolumnen om att jag har en del åsikter om hur det står till med den saken. Det intressanta är att medier inte verkar ingå i mediers granskning av makten.

[blockquote author=”” pull=”normal”]Det är som att polisen av principiella skäl skulle låta bli att utreda poliser som begått brott.[/blockquote]

Våra folkvalda, näringslivet, rättsväsendet, civilsamhället – alla dessa maktsektorer hamnar med rätta under luppen. Men av någon anledning har vi stilla accepterat att medierna – en av de absolut tyngsta makthavargrupperna – inte granskar vare sig sig själva eller varandra.

Det är som att polisen av principiella skäl skulle låta bli att utreda poliser som begått brott.

Visst, det finns undantag i Medierna i P1, som tar sig an ett par-tre journalistiska övertramp i veckan genom att artigt ringa upp och fråga hur det blev såhär tokigt. Fri lejd för övriga.

Det intressanta är att den tidning som först skaffar sig stående kompetens för mediegranskning, och faktiskt tar sig an uppgiften på allvar, med all säkerhet skulle göra en bra affär. Det folkliga intresset av att även denna maktsfär ska granskas är stort.

Det finns dessvärre en enkel förklaring till varför mediegranskning inte finns med på mediers att-göra-lista. Att det är just Sveriges Radio som är de enda som gör det, om än i liten skala, är inte heller särskilt märkligt. Att börja granska, rätta och påtala fel hos andra redaktioner ställer stenhårda krav på den egna kvaliteten. Att sitta på en hög häst ökar ju risken för allvarliga fallskador.

Det skulle vara omöjligt för exempelvis kvällstidningarna, med sin ekonomiska inställning till journalistiskt arbete, politikbevakning så ovidkommande att den gränsar till det skönlitterära och skandalrubriker från någon form av dimensionsparallellt Sverige. Även den mer uppstyrda dagspressen skulle ha svårt med trovärdigheten.

I slutändan handlar det om att pressen vet att den inte skulle ha en chans att klara samma rigorösa granskning som resten av samhället. Då är det enklare att försöka tuta i oss medborgare att man inte är en makthavare.

Att ingen köper det är mindre viktigt.