Nina Wadensjö: Slipper man nias med näthandel?

I sena tonåren jobbade jag på två av de stora varuhusen i Stockholm. Det ena av dem var det största och det andra var det flottaste. Vid första anblicken var de två arbetsplatserna väldigt olika, men när man jobbade där upptäckte man att det egentligen inte var så mycket som skilde. Mer än attityden.

Redan då – på det sena 80-talet – var det nämligen enstaka expediter på det flotta varuhuset som envisades med att nia vissa av sina kunder, kanske för att de uppfattade att det höjde deras egen status. Det lät väldigt märkligt. Det tyckte kunderna också, även de mest pälsprydda östermalmsdamer använde nämligen du och förväntade sig att tilltalas med samma självklara lilla ord – du.

När dåtidens prinsessor köpte dyra krämer, röda läppstift och fina parfymer av mig så var det du som gällde, det enda naturliga tilltalet.

När dåtidens prinsessor köpte dyra krämer, röda läppstift och fina parfymer av mig så var det du som gällde, det enda naturliga tilltalet. Och på det stora varuhuset var alla du med alla, inklusive ägaren. På den tiden hade jag aldrig kunnat förvänta mig att jag skulle bli niad av någon, möjligtvis av någon enstaka förvirrad expedit.

Nu är det femtio år sedan Bror Rexed, dåvarande generaldirektör på Socialstyrelsen, införde du-reformen. En reform som förenklade, jämställde och stärkte känslan av ett gemensamt samhälle där alla har lika värde. En reform som faktiskt inte bara handlade om att ersätta ordet ni med du, utan främst om att lägga bort titlar och klassmarkörer, som fru, fabrikör, målarmästare, grevinna och så vidare. Man behövde inte längre krypa, konstra och krångla till det vid alldeles vanliga sociala kontakter. Sverige blev modernt.

Men Sverige är märkligt omodernt nu. De senaste tio åren har jag blivit tilltalad med ni stup i kvarten. Beror det på mig? Jag tror inte det, jag ser inte uråldrig ut, jag ser inte konserverat högborgerlig ut, jag är snarast en ganska kortvuxen människa som ofta ler och inte borde uppfattas som vare sig sträng eller skrämmande, åtminstone inte av dem som träffar mig för första gången. Men jag blir ändå allt oftare tilltalad med ni.

Det händer inte bara när jag köper ett läppstift på det flottaste varuhuset. Nej, det händer numera lika ofta när jag köper en hamburgare eller går på bio. Plötsligt tilltalas jag med ni, och det kryper i hela kroppen av oror och besvär. Detta eviga niande fyller mig nämligen med en känsla jag annars mycket sällan känner – jag blir kränkt.

Plötsligt är jag försatt i en situation där jag inte vill snäsa av ett vänligt butiksbiträde eller en servitör, där jag förstår att de tycker att de beter sig korrekt, men där jag känner mig illa behandlad. Det blir omöjligt att säga ifrån, men lika omöjligt att låta bli. Jag biter mig i tungan, jag håller fast vid att svara med du, men jag känner mig som en gammeldags godsägare som inspekterar mina ägor och arbetare.

Det här handlar inte om ålder. Jag struntar i att det får mig att kännas som om jag är född på 1800-talet. Men det handlar om klass. Jag vill under inga omständigheter markeras som skild från andra i vårt gemensamma samhälle. Kan vi inte bara ena oss om att lägga av med det där tramsiga och obekväma niandet?

Gärna i dag. Annars kommer jag snart att bara använda näthandeln för att slippa bli niad. Fast då blir jag väl det i gengäld när jag hämtar postpaketet i min närmsta butik…

Spara

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning