Nina Wadensjö: Dödens rum står redo i landet vi trånar efter

 

Ledare Nina Wadensjö dödsstraff

Då och då tänker jag på en fotobok som jag såg för mer än femton år sedan. Jag har aldrig lyckats komma ihåg titeln, aldrig sett boken igen. Men den har hängt sig kvar i minnet. Boken skildrade dödens rum. Inte vilka rum som helst utan de rum där amerikanska fångar avrättas i de delstater där dödsstraffet fortfarande tillämpas.

Det var något märkligt med de där bilderna. De var tomma, inga människor syntes till, ingen kropp, inget blod, inga spår av våld och död. Stilla, sterila och välordnade miljöer. Men ändå ohyggliga. Spännbälten, elektriska stolar, britsar, galgar, åskådarplatser. Allt arrangerat för att möjliggöra döden. För att möjliggöra mord.

Just nu känns den där boken kusligt aktuell. I Arkansas har fyra fångar avrättats under
 de sista veckorna i april. Planerna var att avrätta åtta män på elva dagar. Det är nästan tolv år sedan det senast avrättades någon i delstaten.

Anledningen till att så många domar plötsligt verkställts kan till viss del skyllas på delstatens hårdföra guvernör Asa Hutchinson. Men den påskyndande orsaken är att det gift som delstaten köpt in för att använda vid avrättningar passerade sista förbrukningsdatum den sista april.

Tillverkaren vill inte längre leverera gift till avrättningar, något som gör att flera delstater nu överväger andra avrättningsmetoder. I Arkansas hann man alltså med fyra avrättningar av åtta planerade innan en domare ingrep och satte tillfälligt stopp.

Visst, det finns många länder i världen som tillåter och verkställer dödsstraff. Många länder är betydligt värre än USA. Men det är något visst att det här sker i ett land som så många av oss känner oss nära. Ett land vars filmer, spel, musik, teknik och tv-serier är en del av vardagen i våra liv. Ett land som mängder av svenskar besöker varje
år. Ett land som vi på många sätt ser som
en förebild, i varje fall under den förra presidentens tid.

Och när jag läser bildtexterna blir det plötsligt verkligt att dödsstraffet är tillåtet i 31 delstater, att man fortfarande har exekutionspatruller som skjuter den dömde till döds i Oklahoma och Arizona, och att galgen används i Delaware, New Hampshire, New Mexiko och Washington.

Jag söker runt på nätet efter boken jag glömt titeln på. Jag hittar den inte. Men jag hittar andra, mer nytagna bilder i en tidningsartikel om dödsstraff.

Samma slags bilder som jag mindes från boken. Tomma, kala, sterila, välordnade och otroligt obehagliga. Och när jag läser bildtexterna blir det plötsligt verkligt att dödsstraffet är tillåtet i 31 delstater, att man fortfarande har exekutionspatruller som skjuter den dömde till döds i Oklahoma och Arizona, och att galgen används i Delaware, New Hampshire, New Mexiko och Washington.

De som döms visar sig ibland vara oskyldiga, det händer dessutom att det först uppdagas när det är oåterkalleligen för sent. Det är ändå inte det viktiga, det viktiga är att det är ett helt oacceptabelt straff oavsett skuld eller ej.

Ett straff som dessutom leder till att de dömda ofta får vänta, år ut och år in. Hoppas på benådning, vänta på döden. Men de senaste sex åren har ändå 260 av dem mött en död arrangerad av lagen och makten.

Det utgående datumet på giftet i Arkansas påminde mig om det jag nästan förträngt; att dödens sista rum står rena, stilla och väntande på nästa offer runt om i det land jag besökt många, många gånger. Det måste få ett slut.

Spara

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning