Körsbärsträdgården som absurd komedi fungerar inte

Bild: Ola Kjelbye.

Bild: Ola Kjelbye.

Anton Tjechovs Körsbärsträdgården är en pjäs som alltid utmanar till nya tolkningar. Stadsteaterns uppsättning upplevs som ett lustmord. Den har för många ambitioner och vad tolkningen vill förmedla kan inte förstås, skriver Ny Tids recensent Ulf Ahlstedt.

Tjechov skrev Körsbärsträdgården 1904, samma år som han avled. I pjäsen återvänder änkan godsägarinnan Ranevskaja efter att ha levt i utlandet i fem år sedan hennes son drunknat. Dottern Anja, guvernanten Charlotta och betjänten Jasja är med. På godset, med sin berömda körsbärsträdgård, möts de av Lopachin, som blivit rik på affärer men som är son till en livegen bonde på godset.

Där finns också ägarinnans bror Gajev, fosterdottern Varja, husan Dunjasja, bokhållaren Jepichodov och den gamle betjänten Firs. En annan godsägare, Pisjtik, finns också bland gästerna tillsamman med Trofimov, den evige studenten som varit den drunknade sonens lärare.

Familjen är urfattig och godset hotas av att säljas på auktion. Familjen lever trots det bekymmerslöst i det förgångna och ägnar sig åt annat än att lösa situationen.

Pisjtik är också urfattig. Endast Lopachin har en idé om hur katastrofen kan undvikas. Han föreslår att tomter ska utarrenderas till sommargäster, en starkt ökande verksamhet. Detta tycker familjen är trams men har ingen egen lösning.

Lopachins nyföretagaranda ställs mot överklassens oföretagsamhet. I denna konflikt beskrivs också klassamhället.

Censuren tvingade Tjechov ändra i pjäsen. I en lång monolog hyllar Trofimov framåtskridandet men hans egna meriter är högst begränsade. När dagen för auktionen infinner sig väntar alla utan att ha tagit något initiativ mer än att låna mer pengar.

På auktionen har Lopachin ropat in fastigheten. I sista akten lämnar alla i ett utdraget förlopp godset. Godsägarinnan återvänder till Paris för lånade pengar. Trots sorgen känner hon sig bättre. Alla lämnar scenen. Lopachin åker med samma tåg. Det blir inget mellan honom och Varja. Trofimov ser fram mot ett nytt liv. Endast den gamle Firs är kvar. ”Mig glömde de bort”. Körsbärsträdgården huggs ned.

Tjechov kallar Körsbärsträdgården en komedi.  Replikerna är täta och det finns en skruvad humor i bakgrunden. Tjechov har lämnat stort utrymme för spelet. Hos vem ligger hans sympati? Han fördömer inte den handlingsförlamade överklassen och är kluven till Lopachin med dennes totala okänslighet inför Körsbärsträdgårdens andra värden än det ekonomiska.

Kärleken är en bristvara och hyllandet av framåtskridandet skildras med ironi. Körsbärsträdgården är en pjäs som alltid utmanar till nya tolkningar.

Stadsteaterns uppsättning upplevs som ett lustmord. I marknadsföringen syns bilder med det man oftast förknippar Tjechov med, linneklätt i herrgårdsmiljö. Inte alls så på scen. I stället är herrgården ett långsträckt rum i pärlspont med luckor á la torrdass i vilka skådespelarna kommer upp ur och försvinner ner i.

Skådespelarna bär modern högst varierande klädsel. Verket är bearbetat och flera roller strukna. Sammanhanget är upplöst och replikerna läses eller skriks om inte rollfigurerna utför annat svårbegripligt på scen. Lopachin framställs som en motbjudande entreprenör som bokstavligt sågar sönder körsbärsträdgården och i slutscenen klär av alla inpå bara kroppen. Den enda som lyckas undkomma är Anja.

När alla går till tåget – även Lopachin – går Anja sin egen väg men inte Tjechovs. I uppsättningen har man lagt in texter om samtiden, om sveket mot välfärdsstaten men dessa hänger lösa.

Uppsättningen har för många ambitioner och vad tolkningen vill förmedla kan inte förstås. Uppsättning litar varken på texten eller åskådarens förmåga. Det finns absurd teater och film som berikar men att omvandla Körsbärsträdgården till en absurd komedi på detta sätt fungerar inte.

 Körsbärsträdgården

Av: Anton Tjechov.
Regi: Anja Suša.
Skådespelare: Mia Höglund-Melin, Jennifer Amaka Pettersson, Ylva Olaison, Fredrik Evers, Simon J Berger, Hampus Hallberg, Sven-Åke Gustavsson, Emelie Strömberg, Bo Stenholm och Jesper Söderblom.
Musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Bo Stenholm

Spelas på Göteborgs stadsteater till och med 13 maj.

Ulf Ahlstedt

 

Spara