Nina Wadensjö: Gråsossens comeback

Det påstås att gråsossen är inne igen. Förhoppningsvis beror det på att gråsossen är den totala motsatsen till Donald Trump och andra impulsiva narcissister som de senaste åren synts allt mer. I så fall är det alldeles utmärkt. Det är bara några år sedan gråsossen uppfattades som en utrotningshotad art, något som gjorde mig ganska osäker på min framtid inom politiken.

Det finns nämligen ett ständigt behov av att definiera sig själv inom socialdemokratin, precis som i många andra partier.

Man kan till exempel tillhöra en grupp, en sidoorganisation, en idéinriktning, en falang. Din tillhörighet inom partiet visar vem du är, inte bara som politiker utan även som människa. Och ibland har det varit som om dessa många etiketter tillåtits skymma den ideologiska grunden.

För även om jag är engagerad i frågor som rör feminism, HBT-rättigheter och kampen mot rasism så är det inte det som främst gör mig till just socialdemokrat.

Det är snarare tilltron och kärleken till det pragmatiska och reforminriktade politiska arbetet som gör att jag definierar mig som gråsosse.

Socialdemokratins paradgren är och har med få undantag alltid varit att ta ansvar. De senaste två och ett halvt åren har detta bevisats varje dag.

Genom att bilda regering trots en otacksam parlamentarisk situation, genom att helt och hållet avstå från att närma sig Sverigedemokraterna, genom att få ordning på landets ekonomi och göra så att allt fler studerar och arbetar, genom att konsekvent arbeta för bättre skolresultat, ett ökat bostadsbyggande och en hållbar miljö har socialdemokratin visat sin allra bästa sida.

Det har lett till en nystart för arbetet med att bygga ett samhälle där klyftorna minskar och möjligheterna ökar, utan att de grundläggande värderingarna går förlorade.

Samtidigt visar allianspartierna att de står för motsatsen till ansvarstagande. De är mer splittrade än någonsin och klarar inte av att forma ett vettigt regeringsalternativ. Ibland försöker de ta sig samman, som vid decemberöverenskommelsen.

Men i övrigt har de senaste årens alliansarbete mest handlat om att försvåra beslutsfattande, slänga överenskommelser överbord, lämna arbetsgrupper och kommissioner i affekt, ställa sig utanför uppgörelser och dessutom ständigt bråka med varandra.

Sedan Moderaterna närmade sig Sverigedemokraterna i januari har det blivit än värre. Ogenomtänkta politiska förslag presenteras i form av plötsliga utspel som skapar otrygghet och instabilitet. Det påminner om en skilsmässa där man under en längre tid gjort vad man kunnat för att hålla skenet uppe, men där sprickorna i fasaden blivit så djupa att de inte längre går att dölja.

Frågan är lätt att ställa: Är det mer kaos landet behöver i en tid där allt fler känner en ökad otrygghet?

Själv längtar jag efter motsatsen. Stabilitet, träget och småtråkigt reformarbete, idoga förhandlingar, breda överenskommelser och välgrundade beslut. Att fortsätta visa regeringsduglighet känns som det absolut viktigaste just nu.

Att den pragmatiska, eftertänksamma och ideologiskt grundade gråsossen äntligen kommit i ropet igen ska vi vara väldigt, väldigt glada över.

Spara

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning - vi belyser politik och samhälle utifrån arbetarrörelsens perspektiv.

FÖLJ OSS PÅ

Få vårt nyhetsbrev - skriv upp dig här: