Anne-Marie Lindgren: Vi måste kunna ge verklig hjälp

– Jag förstår inte… Först sade vi att vi skulle ta emot alla flyktingar som ville komma, och sedan så skulle vi inte det alls. Vad var det som hände egentligen?

Jag har hört denna olyckliga fråga flera gånger. Och svaret kan sammanfattas i sju ord: ”Det kom fler än vi klarade av”.

För så var det ju: vi fick en hårdhänt demonstration av att flyktingmottagande inte bara kräver god vilja och öppna hjärtan, utan faktiska materiella resurser.

[blockquote author=”” pull=”pullleft”]”Det kom fler än vi klarade av”[/blockquote]

All politik rymmer en konflikt mellan det önskvärda, det som moral och idéer kräver, och det konkret möjliga – vilket oftast kan översättas med vad det finns resurser till.

Det gäller oavsett om det handlar om flyktingpolitik eller äldreomsorg. Och nej, det är inte bara pengar. Det är personal, det är lokaler, det är nya lösningar för att möta nya behov.

När de nödvändiga materiella resurserna för att uppfylla ett visst åtagande inte finns – då spricker också själva åtagandet. Moral är inte bara en punktfråga, en viss handling, som att ta emot ett stort antal flyktingar.

Moral handlar också om att följa upp denna inledande handling så att syftet med den uppfylls, som att ge dem vi tar emot reala möjligheter att starta om livet. Så vi bör mycket allvarligt begrunda problemen nu när 2015 års många nyanlända ska etablera sig. Exempelvis saknas alldeles för många bostäder.

Det byggs rekordmycket. Men fortfarande inte så mycket som behövs – och alldeles för litet av det som nyanlända mest behöver, hyresrätter till rimliga priser.

Kommunerna har gjort ett jättejobb för att få fram bostäder till 2016 års kommunplacerade. Men många lösningar är provisoriska. Och på många håll är man klart bekymrad över var man ska hitta boende för dem som kommunplaceras i år.

Nästa stora problem är att cirka en tredjedel av de nykomna är tydligt lågutbildad.
Det är allmänt svårt i dag för sådana personer att få arbete, och svårast för de utrikes födda. Från borgerligt håll drivs nu en kampanj för fler ”enkla jobb” – det vill säga jobb med mycket enkla och okvalificerade arbetsuppgifter som ska betalas långt under dagens lägstalöner.

För då kan folk försörja sig. Och integrationen blir bättre. Hur aningslös får man vara?

Jobb långt under dagens lägstalöner är jobb som det INTE går att försörja sig på, jobb som innebär att familjer får leva i ren fattigdom, med livsvillkor som drastiskt skiljer sig från majoritetens och som skapar ett etniskt bestämt proletariat Integration? Visst, lika mycket som Trump är en stor statsman.

Men ett stort utbud av lågkvalificerad arbetskraft riskerar att leda till lönedumpning i vissa branscher, och till framväxten av ett antal nya jobb utan avtalsreglering – oavsett argumenten mot det.

Ska den risken undvikas, krävs stora insatser för nya former av yrkesinriktad utbildning.
Det här är stora åtaganden. De kostar i sig själva – och folk måste försörjas under tiden.
Men de är nödvändiga. Alternativet är stora sociala påfrestningar, ökad exploatering av arbetskraft och sämre integration.

Det är detta debatten borde handla om. Och den borde engagera alla som vill att Sverige ska fortsätta att vara ett land öppet mot omvärlden.

För klarar vi inte det här, om 2015 års stora flyktingvåg leder till nya spänningar i samhället, växande utsatthet och en ännu hårdare arbetsmarknad – då kommer högerpopulism och nationalism att växa sig ännu starkare än vad de redan är. Dessa stora åtaganden lämnar inte utrymme för en återgång till en mer generös invandringspolitik.

Det tar förvisso emot, med tanke på villkoren i flyktinglägren eller de krigsdrabbade regionerna, att säga att vi bara kan hjälpa en mycket begränsad del av de många miljonerna utsatta. Men vi kommer inte undan den slutsatsen.

Aftonbladet – som förvisso inte kan beskyllas för att vara invandringsfientlig – föreslog en gång en ram på 100 000 årligen. Betydligt fler än de som kom 2016.

Men räknat som andel av dagens 65 miljoner på flykt är det knappt 1,5 promille. Det moraliskt svåra att säga nej är oundvikligt. Den moral vi däremot kan upprätthålla, det är att den hjälp vi ger, den ska vara verklig hjälp.