Anne-Marie Lindgren: SD medansvariga till vårdkrisen

Att Nya Karolinska är ett framträdande exempel på politisk inkompetens, där det mesta som kan misskötas har misskötts, det har väl till och med Moderaterna nu erkänt. Men det blir allt tydligare att planeringsmissarna, och felräkningarna, och oförmågan att i tid fånga upp signaler om problem, de gäller inte bara själva sjukhusprojektet – utan hela sjukvårdsorganisationen.

Akutmottagningarna vid sjukhusen verkar i dag farligt nära att implodera. Vårdplatserna räcker inte till. Förlossningsvården lever sedan flera år på marginalen till ren kris. Cancervården är underdimensionerad och psykvården än mer så.

Sjukvården har problem i stora delar av landet, visst. Ofta beroende på bristande resurser. En brist som bara kommer att bli värre i takt med befolkningsökning, ökande antal äldre och en medicinsk utveckling, som visserligen gör att allt svårare sjukdomstillstånd kan behandlas – men till avsevärda kostnader.

Här citerar vi gärna en Expressen-ledare från 14 januari: ”I det räcker det inte bara med effektiviseringar. Politikerna måste ta fram stora plånboken. Om pengarna inte räcker – höj skatten.”

Men i Stockholms läns landsting håller inte ”resursbrist” som förklaring.

• Det har funnits pengar till köp av konsulttjänster; på fem år har landstinget lagt kring en miljard kronor på det. Merparten, 850 miljoner, har gällt management-rådgivning. Med tanke på hur utomordentligt illa landstinget fortfarande fungerar kunde de pengarna
lika gärna ha slängts i Mälaren.

Eller rättare sagt gjort större nytta om de fått gå till sjukhusen.

• Det har funnits pengar till vårdvalet, både specialistmottagningar och allmänna mottagningar. Kostnaderna här har skenat, samtidigt som sjukhusen ålagts ständiga besparingar – och utan att vårdvalets kostnader kan motiveras med att de avlastat sjukhusen.

Att landstinget stramat upp ersättningsreglerna får ses som ett – senkommet –erkännande av att kritiken varit riktig mot att pengar här har styrts fel. Men det har ju inte löst sjukhusens problem.

Till denna felaktiga resursanvändning ska läggas stora planeringsmissar. Att befolkningen i Stockholms län sedan länge ökar är inte direkt okänt i landstinget, men den nödvändiga utbyggnaden av sjukvården, bland annat de så kallade närakuterna, är kraftigt fördröjd.

Att Nya Karolinska skulle ha färre vårdplatser än gamla Karolinska, och att akuten skulle upphöra, det ingick i planerna redan från början. Men inte heller det föranledde någon närmare planering av vilka utbyggnader av övriga sjukhus – eller andra vårdinrättningar – det kunde kräva.

[blockquote author=”” pull=”left”]Och nej. Det här är inte regeringens fel. Eller sjukhusledningarnas. [/blockquote]

Inte heller den personalbrist, som i dag ökar pressen på sjukhusen, är något nytt; det har varit ett problem i flera år. Helt okänt är det däremot med några åtgärder emot den. Och nej. Det här är inte regeringens fel. Eller sjukhusledningarnas. Som moderaternas personallandstingsråd Carpelan vill göra det till.

Det är landstingsledningens ansvar. Det är den som gör prioriteringarna av skattemedlen. Det är den som sätter villkoren för sjukhusens möjligheter att anställa.

Och det är den som har ansvaret för att hålla ihop sjukvårdsorganisationen och svara för rätt dimensionering.

Nyligen försökte Sverigedemokraterna förklara trycket på akutmottagningarna med att invandrare sökte sig dit i stället för till vårdcentralerna.

Det är troligt att en del av dem som söker sig till akutmottagningarna lika gärna kunde ha gått till en vårdcentral, men det gäller för det första även infödda svenskar. Och för det andra är det i vissa delar av Stockholm så att vårdcentralernas kapacitet är för liten – och då är akuten enda alternativet.

Trycket på akutmottagningarna hänger ihop med den felaktiga resursstyrning och de planeringsmissar som den borgerliga landstingsledningen svarar för. Med stöd av SD.

För SD sitter i landstingsfullmäktige. Faktum är att de har utslagsrösten mellan borgerligheten och de rödgröna.

De har i ett par år haft möjligheten att rösta för förslag som skulle ha påverkat utvecklingen i annan riktning än dagens.

De har inte använt den möjligheten.